Har på senare tid känt att jag får svårare och svårare att motivera mig själv att gå till jobbet. Stressen känns mer påtaglig nu när jag är gravid! Jag har börjat få foglossning, så jag har ont ont ont i ryggslutet och det strålar mot höfter och ner i ljumskarna. Jag får även sammandragningar när det är stressigt och mycket att göra..

Men ibland finns det små ljusglimtar där jag påminns om varför jag valde att bli förskollärare, jag påminns om varför jag är kvar! BARNEN! Det är för deras skull..  Få se deras utveckling, deras glädje när de utforskar nya saker i livet.

Idag kom ett barn fram till mig på gården med en isklump och sa: 

"Du får den här av mig!"

"Tack.. Varför då?"

"För att jag tycker om dig Hanna"

Strax därefter ser jag att den är hjärtformad och blir helt rörd! När något så litet, betyder så mycket! Det är då det är värt att gå till jobbet!