Till att det inte funkar alls. Han skriker när vi lägger ner honom, och blir helt hysteriskt ledsen tills vi tar upp honom och vaggar honom till sömns i famnen. Herregud vi är helt svettiga när han väl somnat. 

Jag försöker tänka att det säkert är en fas, han söker närhet och trygghet för att kunna berarbeta allt nytt han får lär sig och får uppleva. Jag hoppas innerligt att det går över.

Jag vill inte skapa ett behov hos honom där man måste gå runt med honom i famnen för att han ska kunna somna. Jag vill att han ska vara trygg och kunna somna själv, helst i egen säng. 

Jag vet att han bara är 5 månader och att allt kommer hinna ändras både en två tre och många fler gånger..

Idag tänkte iaf att jag börjar förberedda honom tidigt. Tänkte att han kanske hinner bli övertrött och det är därför han skriker.

Vi satte på pyjamas 17.30 när han började gnugga sig i ögonen. Vid 18 kröp vi ner i sängen och vi läste/ titta i två muminböcker medans han låg i sitt babynest. Och sen la jag mig bara brevid honom medans han greja med sina snuttisar. Han började böka runt som han gör när han är trött, yes, det här kanske funkar trots allt var min första tanke. Tji fick jag. För i nästa sekund började han gnälla, han insåg att han skulle sova. Gnället övergick till ännu högre gnäll som i sin tur övergick till hysteriskt gråt/skrik.

Jag la mig nära och drog babynestet intill mig med armen under nestet och hans huvud. Och sen gunga jag nestet försiktigt och buffa på rumpan med andra handen samtidigt som jag sjöng trollmor sjuhundraelva jävla gånger. Han skrek, jag sjöng. 

Låg med mitt ansiktet mot hans huvud så han skulle känna att jag var nära utan att jag lyfte upp honom. 

Efter en del gråt så började han somna in, så jag drog bort armen, slutade buffa och fortsatte sjunga. Satt i sängen och guppa lite så han skulle gungas lite till sömns.

Och det funka. 1-0 till den här mamman! 

Nu sover han sött, tog lite mer än 1 timme. Min sötnos.